Kabbleka (Caltha palustris) vecka 41
I lördags var det en blåsig dag. Jag cyklade hem från arbetet på sjukhuset. Som tur hade jag en tröja, men det blåste ändå igenom. Nära Umeälven ställde jag cykeln inne i min favoritskog nedanför Grisbacka. Det är en lövskog med många döda träd, vilket är perfekt för rik biologisk mångfald. Nu blommade harsyreblommorna överallt i denna skog. Riktigt fina vita blommor med inslag av lila strimmor. I skogen var det också skönt för att det inte blåste. Gick ner till älven och där fanns dom här fina kabblekorna.
Kabblekor ser ut som stora smörblommor. Men inte så konstigt eftersom dom tillhör samma familj (ranunkelväxter). Trots att de innehåller gift, användes blomknopparna förr i tiden som kapris.
Veckans fundering:
Det är ändå rätt fascinerande att tänka sig hur vi människor sticker ut bland jordens arter. Vi homo sapiens har med vår kreativitet och uppfinningsrikedom hittat verktyg som gör att vi kan leva i alla slags habitat, från öken till isiga platser som Grönland. Vi kan också bekämpa sjukdomar och andra hot mot vår art. Kunskapen om uppfinningarna kan genom vårat minne och språk spridas till alla människor på jorden, och föras vidare generation till generation. Vartefter världsbefolkningen ökar utökas vår tillgång till näring och energi, genom konstgödsel, maskiner, utnyttjande av djur och bekämpningsmedel. Detta är ju rätt häpnadsväckande när jag tänker efter. Men vad händer med de andra levande invånarna på denna planet? Bryr vi oss för mycket om oss själva och vår fantastiska framgång som art och missar de andra arternas undergång, svårigheter och lidande? Faktum är att jag inte kan blunda för den rika mångfald runt om mig, den är ofta mer värdefull än det överflöd jag via ett knapptryck kan hämta hem. Kabblekan vid Umeälven var en värdefull upplevelse, men växten har i mitt tycke också ett värde i sig.
Källa:
Kommentarer
Skicka en kommentar