Jonas artar sig

  Igår tog jag jord och förna (vissna löv och gräs) med en handspade under vinbärsbusken, för att kanske se puppor av krusbärsmott. Det jag fann istället var tre typer av skalbaggar, nämligen knäppare, kornlöpare och öronvivel. Jordgubbsöronvivel som också kallas för liten jordgubbsöronvivel, kan äta smultronväxter, rhododendron och en hel del andra växter. Den vitaktiga och krumböjda larven med brun huvudsköld äter rötter. Den fullvuxna äter istället blad och kronblad och efterlämnar stora kugghjulsliknande märken.  Öronvivlar har liksom alla vivlar ett snyte, men som är av det kortare slaget. Namnet kommer sig av att antennerna ligger ann mot en skåra på snytet vilket liknar öron. De kan inte flyga eftersom täckvingarna är sammanvuxna. Men det mest spännande är att vissa arter, däribland jordgubbsöronvivel, har partenogenes. Det vill säga att honor lägger ägg utan befruktning. Man har faktiskt inte ens funnit någon hane.  Veckans fundering: På vår bakgård har jag nu hittat flera skad

I lördags såg jag det här plommonträdet börjat slå ut. Vi är i Järna och här har det varit fullt hus med den växande familjen. Men skönt att se naturen som verkligen börjat komma igång och många arter att se.  De gula ståndarknapparna avger gult pollen på pollinerare. Det är inte bara bin, fjärilar och blomflugor som kan pollinera, utan också andra insekter (om än inte så effektiva) så som myror (bild 4). Myrorna måste dock vandra till ett annat plommonträd för lyckad befruktning. Det finns många plommonsorter. Ursprungligen kommer plommon från Kaukasus och är en korsningen mellan körsbärsplommon och slånbär.  Veckans fundering: Undrar vilken sort den här är? Källor: Den virtuella floran. Plommon - Prunus domestica L.   https://web.archive.org/web/20160514052955/http://linnaeus.nrm.se/flora/di/rosa/prunu/prundom.html  (Hämtad 2024-05-13).

  Markskinnbaggar finns det lite här och där nu. De har övervintrat i förnan och jag har vid flera tillfällen den senaste veckorna sett dom komma upp i solgasset. Den här krabaten var till och med uppe på vår altan i lördags. Markskinnbaggar trivs tydligen på torra och solbelysta marker och Rhyparochromus pini gör det oftast nära skog. De är för det mesta fröätare, och liksom alla halvvingar (skinnbaggar, bladlöss, stritar mm.) har de en sugsnabel som de suger upp flytande vätska.  Rhyparochromus pini är lik många andra markskinnbaggar, men mest lik Rhyparochromus vulgaris. Den senare har dock ljusare utseende och två vita triangulära markeringar på ryggplåten (plåten närmast huvudet).  Veckans fundering: Skinnbaggar gör sig av med en mer eller mindre angenäm odör som försvar. Undrar om Rhyparochromus pini avger en kännbar lukt och hur luktar det då ?  Källor: Artfakta. Markskinnbaggar - Rhyparochromidae .  https://artfakta.se/taxa/1007028/information?source=2&skip=0 British bugs.