Jonas artar sig

  I lördags när äldsta sonen var på kalas tog jag med de andra två upp på Rödberget vid Rödäng. Nära toppen såg jag den här samlingen bägarlav. Det var den enda art jag kollade in närmare, men det fick jag sota för när sonen irriterat förklarade ”man får faktiskt inte göra så där mot sina barn” (video).  Taggbägarlav var relativ enkel att artbestämma med tanke på de många och ofta svårbestämda arter som finns inom bägarlavsläktet Cladonia . Poditierna (”skaften”) är upp emot 8 cm höga förgrenar sig och är inte mjöliga (soridiösa). Bägarna har taggig kant. Pyktidmynningarna (där förökningskroppar släpps ut) är bruna och jag tyckte mig se dem på alla taggar och toppar.  Veckans fundering: På Rödberget verkade det finnas många spännande mossor och lavar, som jag gärna vill komma tillbaka till för närmare undersökning. Bara för att de flesta kärlväxter och insekter är borta, betyder det inte att det är slut på arter! Men när snön kommer blir det svårare.  Källa: Moberg, R. Hultengren, S. 2

 Min fru överraskade mig med en studieresa om skog. Så i helgen var jag iväg på olika skogar kring Umeå och inhämtade en hel del kunskap i form av skogars olika värden (klimat, biologisk mångfald, socialt och kulturellt) och hur man kan bruka dem.  Vid Bäcksjön i fuktig granskog såg jag ofta en grön vitmossa och undrade vad det kunde vara. De var klart gröna och när jag tittade närmare så var också stammen det. Grenknippena på stammen bestod av två utstående och en nedåtliggande gren.  Granvitmossa är som sagt grön, men kan bli brunare på öppna platser. Den skiljer sig från frans- och knoppvitmossa, genom en otydligare knopp på huvudet. Däremot ser huvudet ut som en femtalig stjärna ovanifrån. Arten skiljer sig från brokvitmossa som jag nyligen hade som veckans art, genom frånvaro av röda inslag.  Veckans fundering:  Sveriges skogar är mycket värdefulla men på många olika sätt. Synen att skogen bara har ett ekonomiskt värde har börjat förändras. Det finns så många andra värden. Ska sko

Lördagmorgonen bjöd på sol och någon minusgrad. Jag och dottern gick ut och fascinerades av isen som bildats i skopan på barntraktorn. Bra med kläder, frisk luft och rönnarnas fantastiska röda nyanser, gjorde morgonen förvånansvärt njutbar. Det som förgyllde morgonen än mer var när min dotter också ville haka på mig till skogen. När vi närmade oss skogen undrade hon om inte myrorna frös. Vi kom fram till att de nog värmde sig i myrstacken. Så målet blev att hitta en myrstack.  Det fanns mycket att kolla på kring stigen där vi gick, ”vad är det där ljusa?”, ”varför är det så små kottar?”, varför är trädet så där böjt?”. På ett ställe var marken täckt av den ljust fjäderlika mossa som fick bli denna veckas art.  Kammossa är lätt att känna igen på sin platta struktur, där de raka grenarna sitter parallellt längs stammen. Den kan knappast förväxlas med någon annan art. Den är också en av våra vanligaste arter. De växer i blåbärsgranskog.  Men någon myrstack? Nej, den här gången såg vi inge

På en av mina härliga morgonturer (1/10) till Kullaskogen, råkade jag hamna bredvid en myr. Visste inte att det fanns myr här! ”Aja, undrar vad det finns för spännande här” tänkte jag. Såg då en upphöjning på myren med ett litet dött träd. Vitmossa fanns det mycket av och det var röd vitmossa som jag fastnade för.  Vitmossor är inte vita, utan blir det när dom torkar. De är bland annat gröna, röda och bruna. Det som är typiskt för dom, är att de växer upprätt, har grenknippen på stammen och att de yngsta grenarna längst upp bildar en huvudliknande struktur.  Det som också är speciellt för vitmossesläktet är att bladen både har gröna (med klorofyll) och färglösa celler (hyalina). De har också klotlika sporkapslar (bild 5).  Det som särskiljer brokvitmossa från rubinvitmossa och purpusvitmossa, är att grenarna inte syns genom bladen, vilket jag noterade på de exemplaren jag tog hem. Ett annat kännetecken är att huvudet är brokigt rött och grönt, men kan som i det här fallet bli helt röda