Jonas artar sig

  I helgen fyllde min lillebror Gabriel 40 år, så jag och Suss begav oss till Norrköping. Igår efter frukost på hotellet, uppmärksammade jag att en monstera växte in i en glasflaska. Växten, som är en kallaväxt, kommer främst från Mellanamerika där den växer upp på träd. Det är därför monstera har luftrötter till att kunna haka i grenar och kunna stabilisera sig i jorden. Någon hade alltså fört ner tre luftrötter i glasburken så att växten fortsatte växa och däri bildat många gröna skott.  Monstera deliciosa kallas även för Adams revben på grund av de revbensliknande bladen. Den har också namnet schweizerostplanta på grund av de perforerade bladen. Dessa håligheter kommer till nytta när växten breder ut sig upp mot solljuset, eftersom solljuset också kommer till gagn för bladen därunder. Den kan också bilda fruktkolvar (sällan som krukväxt) som liknar ananas i både smak och textur. Artnamnet deliciosa kommer sig av att de utsökta frukterna. Veckans fundering: Var det vatten i glasflask

På samma plats som jag såg stubbrostnavlingen (förra veckans art), hittade jag också denna bruna svamp med ljusa kanter. Trodde att den här svampen vid namn vårtöra, också bröt ner trä för intag av näring. Det vill säga att den antingen var nedbrytare (saprofyt) eller parasit, beroende på om tallstammen var död eller levande. Det var därför jag hade svårt att få ihop det, när det på Artfakta står att vårtöra är en mykorrhizzabildande svamp! Min fasta övertygelse var att sådana typer av svampar växer på marken och inte uppe på trädstammar. Det är i marken rötterna från trädet befinner sig och som mykorrhizzasvampens mycel samarbetar med. Alltså att svampen bidrar med näring från den omgivande marken och att trädet i sin tur ger kolhydrater via fotosyntesen.  Men jag fick mycket bra svar i facebookgruppen ”vilken svamp”! Det är nämligen så att svampens hyfer lever i symbios med trädets rötter (mykorrhizza), men att hyferna växer upp på tallens trädstam för att bilda fruktkroppar. Fruktkr

Den fjärde augusti (2023), korsade jag och barnen den lilla skogen på väg till affären. Tyckte det var intressant med en ansamling gulbruna svampar som växte på förmultnande trä.  Stubbrostnavling är varken giftig eller ätlig. Den liknar inte heller så mycket någon annan svamp, förutom arterna i det egna släktet: rostnavlingar. Kännetecken för släktet är att de har en ”navel” mitt på hatten, nedlöpande skivor (in mot foten), klockformade hattar (som unga) och att de har gulbruna tofsar (mycel) på basen av foten (syns ej på bilderna). Stubbrostnavling skiljer sig från de andra i släktet i Europa, genom att ha många fruktkroppar och att foten inte är lika lång. Annars verkar övergången från rödbrun vid fotens bas till gul längre upp, typiskt för den här arten.  Stubbrostnavling är en nedbrytarsvamp (saprofyt) av döda barrträd och har en viktig funktion för att frigöra näring till levande organismer runt om. Det döda träet bidrar alltså genom stubbrostnavlingens nedbrytning, till att blan

  Dom här brunröda kölskinnbaggarna liknar bärfisar väldigt mycket. Skillnaden är att de har en köl på undersidan av kroppen. Den här arten benämns ändå som bukprickig björkbärfis och jag fann sex av dom på ett björkblad 31:a juli. Det var när vi var på cykelorientering och letade efter en kontroll på Grisbacka som jag såg denna ansamling. Detta tyckte jag var intressant, medan dottern var mer angelägen om att fortsätta.  Honorna i detta släkte (Elasmucha), vaktar sina ägg och nymfer. Särskilt mindre björkbärfis (Elasmucha grisea). Detta är ovanligt, eftersom bärfisartade insekter brukar lämna sina ägg direkt efter äggläggning.  Bukprickig björkbärfis liknar väldigt mycket mindre björkbärfis. En skillnad är dock att bukprickig björkbärfis har en tydlig ljus ”tand” på vardera framhörn av halsskölden (bild 1). Individerna på björkbladet livnärde sig antagligen bland annat på den närliggande honhänget (se video), där dom sög i sig näring från fröna med hjälp av en stickande sugsnabel. De