Jonas artar sig

Den nionde juni såg jag dom här bärfisarna. De höll uppenbarligen på med en långdragen parning. Det var i dikeskanten ute på åkrarna bakom Umedalen. Växten de bevistade var sommargyllen. Sommargyllen är en av värdväxterna för rapssugare eftersom det är en korsblommig växt. De var i samma veva som jag hittade kålmal  och som också har korsblommiga växter som värdväxt.  Bärfisar är skinnbaggar och inga skalbaggar. Skinnbaggar har sugande mundelar till skillnad från skalbaggar som har bitande. Sedan kan de också fisa, alltså spruta ut en lättflyktig vätska som är giftig och luktar illa. På filmen ser man en klump slungas iväg från änden av den ena individen, men det är troligtvis skit eftersom fisar sprutas ut från doftkörtlar som inte sitter längst bak.  Med sitt karaktäristiska mönster är rapssugare lätt att särskilja från andra liknande arter. Fläckarna kan också vara gula och/ eller röda.  Rapssugare kan vara skadegörare på trädgårdsväxter och orsaka ekonomisk skad...

Senare mitt på dagen vid tolv den fjärde maj hittades den här tickan. Tickor är svampar med porer istället skivor. Oftast växer dom under lågor (liggande döda träd) eller som hovformade hattar på trädstammar. Den här tickan heter vedticka och växer på gran och tall.  Vedticka liknar ullticka, men skiljer sig genom större porer 4-5 stycken per millimeter istället för 5-8. Vedticka är rostbrun och bildar ofta antydan till hattar vilket inte ullticka gör. Ullticka är chokladbrun och fruktkropparnas kanter är utan porer. Granticka liknar också vedticka men har ännu större porer på 2-3 st./mm vilka också är labyrintiska.  Veckans naturbetraktelse: Idag var jag vid Prästsjön och gjorde upp eld med barnen. Här finns en del döda träd och jag såg döda stående björkar med fnösktickor. Ser man sig omkring, vilket jag inte gjorde förr i tiden, kan man se många tickor.  Källor: Lässöe, T. & Petersen, J. H. (2019). Fungi of Temperate Europe. Volyme 2. Princeton. SLU Artdatabanken (...

  Den fjärde Maj när jag var ute och inventerade hittade jag en mossa som jag då inte trodde tillhörde någon vanlig mossa. Den bildar fint blänkande ljugröna skott och bladen var snyggt uppradade på var sin sida om stammen. Men det visade sig vara en vanligt förekommande mossa i södra halvan av landet och kring Umeå.  Praktbräkenmossa har fått sitt namn efter att den liknar svartbräken (en ormbunke). Tydligen så är det en levermossa, eftersom bladen saknar mittnerv. Bladmossor i sin tur har oftast mittnerv. Men praktbräkenmossa har riktigt stora blad för att vara en levermossa, så därför trodde jag när jag var där ute att det var en bladmossa (mossor delas in i blad-, lever- och nålfruksmossor).  Praktbräkenmossa växer på marken i näringsrika och fuktiga skogar. Ändarna på skotten är böjda och liknar därför kräftstjärtar. Liten bräkenmossa liknar denna art, men skiljer sig  genom att skotten är nästa hälften så långa och att de istället växer på lodräta klippor och t...

Fjärde maj var första gången jag var ute och inventerade skog med höga naturvärden. Det var i närheten av Agnes i Västerbotten (se tidigare blogginlägg ). Då fann jag den här skalbaggen och såg på dess avlånga och platta form och tänkte att det måste vara en knäppare. Med hjälp av appen Artsorakel fick jag fram att det var barrskogsknäppare.  Barrskogsknäppare har gråa hårstrån och en skåra som går längs mitten av hela ryggplåten (bakom huvudet). Lövskogsknäppare som är inom samma släkte har istället gula hårstrån och en skåra på ryggplåten som är kortare. Den har också gulbruna ben, emedan barrskogsknäpparen har svarta eller rostbruna.  Barrskogsknäpparen knäpper  och larven lever av multnande trä, emedan den vuxna äter pollen och nektar från blommor.  Veckans naturbetraktelse: Idag var en sådan där fin vinterdag och kring -20 grader (kallaste för den här vintern). Efter två stormar vid namn Johannes och Anna, var det vindstilla och klart väder. Innan jobbet var jag...

Första Maj var jag med en kompis på toppen av Rödberget vid Rödäng i Umeå. Där såg jag den här fjärilen flaxa runt. När jag tittade närmare på den så såg jag att en bit av ena vingen var borta. Märkte däremot att den inte hade några problem att flyga när den åter igen tog en flaxande rundtur.  Påfågelöga har nog de flesta sett. Arten heter så eftersom den har ögon på vingarna som påminner om påfågelögon på påfågelhanars förlängda stjärttäckare. Dessa är till för att skrämma djur som vill äta fjärilen. Påfågelöga kan också undgå predatorer genom att sitta still med ihopslagna vingar. Undersidan av vingarna är spräckliga i gråsvart och fjärilen liknar då ett visset löv.  Den är en av få dagfjärilar som övervintrar som vuxen. Att det är en dagfjäril ser man bland annat på de klubblika antennerna. Påfågelöga har då sin dvala i en ihålig stubbe, lövhög, uthus, vind eller liknande.  Larverna som är svarta har vita fläckar och piggar. De äter brännässla och skyddar sig från...

  Under påskaftonens förmiddag i Järna såg jag den här stora vinbergssnäckan. Dom här varelserna har jag sett under hela min uppväxt på denna plats.  Det är den största landlevande snäcka vi har i Sverige. Den har har importerats sen lång tid tillbaka, ända sedan medeltiden. Ursprungligen kommer vinbergssnäckan från den kontinentala delen av Europa. Snäckan ansågs vara en exklusiv delikatess och hamnade därför på slott och herrgårdar. Frankrike är idag det land där man äter den mest. Den finns i södra delarna av Sverige och gynnas av kalkrika områden. Snäckor är liksom bläckfiskar och musslor blötdjur. De är mjuka och utsöndrar hos många ett skal. Krypsula och rivtunga finns också, men har hos vissa grupper omformats. Sniglar är också snäckor, men där skalet tillbakabildats på ryggen, till fördel för snabb framfart. Vinbergssnäckan kan däremot skydda sig och på vintern vila genom att täcka ingången med ett kalklock. De flesta snäckor är hermafroditer, det vill säga att de best...