Jonas artar sig

 I morse gick jag ut i regnet till prästsjöskogen där jag bor och såg den här bruna kamskivlingen. Det är en flugsvamp utan ring, till skillnad från till exempel röd flugsvamp . Den är dock inte giftig och går till och med att äta. Men den klassas ändå till de oätliga svamparna eftersom de kan förväxlas med en giftig flugsvamp som tappat sin ring.  Den bildar främst mykorhizza med björk. Just här såg jag ingen björk. Antingen missade jag den eller så samarbetade svampen med något annat träd.  Den har hög fot och som sagt utan ring (liksom alla kamskivlingar). Den har också tunnkantad och strimmig hatt.  Veckans naturbetraktelse: Då jag var i skogen på morgonen hörde jag plötsligt något och trodde det var någon som var ute med hunden, eller så kanske det var en hackspett. Jag kollade upp på träden och försökte lokalisera ljudet. Nu hörde jag också att det var mer ett smackande ljud. Så såg jag att det var en ekorre som var uppe bland asparna. Den hoppade mellan träden...

  Igår var jag i en liten skog på andra sidan E12:an, bredvid där jag klippt lupiner tidigare i somras. Det var en potentiellt äldre skog eller kontinuitetskog. Såg dock inga rödlistade arter, så som knärot eller ultticka. Men när jag gick runt och förundrades över skogen stötte jag på den här spindlingen. Tyckte nämligen att jag kände igen den. Kunde det vara den ätbara rimskivlingen . Nej det var inte det.  Ullspindling har tegelröda skivor emedan förväxlingssvampen rimskivling har ljusare. Ovansidan av hatten är också blekare än ullspindlingens brunorangea färg. Båda har en tydlig ring på foten. Men ringen hos rimskivling sitter lösare. Rester av slöjan som svampen är omgärdad av som ung, blir kvar på hatten och likar då ull eller fint fjäll hos ullspindling. Hos rimskivling ser det istället ut som rimfrost. Men dessa rester verkar försvinna på ännu äldre exemplar.  Ullspindling är ingen matsvamp och smakprovet som jag tog och spottade ut, var inte särdeles gott. Arte...

  När jag och min dotter i torsdags var på väg hem efter att ha handlat, såg vi denna stora hopprätvinge mitt ute på cykel- och gångvägen. Det var alltså en gräshoppa, vårtbitare eller syrsa.  Just denna var en vårtbitare eftersom antennerna var mycket längre än hos gräshoppor. Dock hade ett stycke av den ena gått av. Men det var inte grön vårtbitare som jag sett tidigare, utan denna individ var en hane av större vårtbitare.  Honorna har långa äggläggningsrör baktill. Vilka används till att lägga ägg nere i marken. Det är äggen som övervintrar, för att sedan kläckas till nästkommande sommar.  Hur hopprätvingar framför sin stridulerande sång skiljer sig också. Gräshoppor gnider bakbenet mot framvingen, emedan vårtbitare gnider med basen av båda framvingar. Det är mest hanen som gör så för att locka till sig en hona. Liksom andra hopprätvingar, ömsar större vårtbitare skinn flera gånger på sommaren. Från början av sommaren är dom små nymfer, för att sedan mot sensomma...

I onsdags var jag och klippte några lupiner på ”mina områden”. Det var uppe på vägkanten bakom Umedalens motionsspår där jag i år sett väldigt många nya fjärilar. Den här gången såg jag det här vackert ockragula gräsmottet. Såg minst en till flyga iväg när jag närmade mig. Dystergräsmott flyger dagtid i slutet av sommaren. Larven övervintrar och livnär sig på gräs. I juni spinner den en kokong på marken och omvandlar sig till puppa däri.   Dystergräsmott är variabel i färgteckning, men oftast ockragul. Den är väldigt lik strandgräsmott. Skillnaden är att strandgräsmott har en mörk begränsning till det vita längsgående strecket, emedan den begränsningen varierar hos dystergräsmott. På bilden syns ingen mörk begränsning till det knappt skönjbara vita strecket. Andra detaljer är att dystergräsmott har en spetsig panna och är mer rundad mot hörnet av framvingen.  Veckans naturbetraktelse:  Imorgon lämnas nycklarna till nya ägarna på J.A. Linders väg 70 i Umedalen. Så idag gjo...

  Igår sprang hemåt och stannade upp vid älven nära Backenkyrkan. Uppmärksammade flera fjärilar av arten mindre tåtelsmygare . De sög nektar främst från de gula flockfibblorna som dominerade blomningen. Oj vad mycket flockfibblor som syns nu insåg jag när jag fortsatte hemåt.  Flockfibbla är en asterväxt, alltså en korgblommig växt, liksom exempelvis maskros och tistlar. Disk- och strålblommor sitter alltså i en korg, som sin tur är samlade i en flock hos flockfibbla.  Flockfibbla är en hökfibbla ( Hieracium ), vilket är ett svårt släkte att arta. Flockfibbla är däremot lite enklare. För det första är den väldigt vanlig. Kännetecken som gör att den annars särskiljer sig är bland annat utvikta holkfjäll (blad som omsluter knoppen eller sitter under och på kanten av blomkorgen). Den har heller ingen bladrosett på marken. Bladen är långsmala, lansettlika med få tänder. De har också nedvikt kant och inget skaft. Bladen omsluter heller inte stjälken. Flockfibbla växer i torr o...

 När vi var i Norrköping tjatade dottern om att se ett slott. Så jag och hon tog spårvagn och buss till Lövstad slott. Vilken trevlig utflykt det blev! Vi gick på visning och fick se allehanda saker som var bevarat.  Min morfars farfars mormors mor var Eva Ekeblad (född De la Gardie). Evas föräldrar var Magnus Julius De la Gardie och Hedvig Catharina Lillie (f. 1695). Mamman var arvtagerska av Löfstad slott. De vistades dock inte så mycket på slottet. Det var Evas tio år yngre syster Hedvig Catharina De la Gardie som sedan blev arvtagerska av slottet. Hon gifte sig 1752 med Axel von Fersen den äldre (f. 1719).  Men innan visningen var jag och dottern bakom slottet. Här fanns riktigt gamla och storvuxna träd. På trädbasen på ett av dom, så såg jag massor av röda prickar. Hon blev också intresserad. Det visade sig vara eldlus av båda vuxna och nymfer!  Eldlus är en skinnbagge och den enda arten i Sverige inom eldlusfamiljen. Den suger främst näring från frön av lind. R...