Svarta vinbär (Ribes nigrum) vecka 158








Denna buske av svarta vinbär producerar mycket bär som jag varje år plockar och lägger på gröten. Jag gillar syrligheten  den ger. Nu får jag väl säga farväl från den och JA Linders väg på Umedalen, det vill säga om vi hittar någon köpare. Imorgon får jag i alla fall tillgång till ett nytt boende på andra sidan Umedalen, den västra sidan. Där bakom västra länken finns fin natur kring fågelsjön Prästsjön. 

Svarta vinbärens blad är tre till fem flikiga och är kala på ovansidan. På undersidan finns glandler som avger gula droppar (bild 3) som  luktar vinbär, vilket man kan känna om man gnider. Svarta vinbär tillhör ripssläktet liksom trädgårdsvinbär, skogsvinbär, krusbär och måbär med flera. Ripsar är det enda släktet i familjen ripsväxter i Sverige. 

Veckans fundering: 

Det var idag på morgonen som jag fotade busken med svarta vinbär. Jag passade då också på att plocka ett blad för att med lupp se om den hade glandler som det stod i boken att den skulle ha, och javisst stämde det! Dottern hade precis stigit upp och hon provade att med lupp se de gula dropparna, med det var inte det lättaste. Men en god start ändock. Sönerna kom sedan upp och ville också prova, de såg då dropparna. Jag förklarade att det skulle lukta om man drog på undersidan av bladet och äldsta sonen provade. Jag sa att jag tyckte det luktade gott, men det tyckte inte han. 

I alla fall så var det kul att de fick komma naturen närmare och inta lite kunskap. Framgången var nog att jag tog in ett blad och tog fram luppen, så att dom blev nyfikna och ville prova. Det har också hjälpt att jag har tagit bort morgonskärm. Nu är det endast från klockan fyra som gäller. Jag har ett så bra flyt nu med barnen, det känns riktigt bra! 

Källor: 

SLU Artdatabanken (2025). Artfakta: svarta vinbär(Ribes nigrum). https://artfakta.se/taxa/223366[2025-08-31]

Mossberg, B. Stenberg, L.(2018). Nordens flora. Bonnier fakta.


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Cypressfläta (Hypnum cupressiforme) vecka 124

Bild
  Oj ingen vinter här i södra delarna av landet. Målet var redan klart på tågresan ner. Jag visste att det fanns chans på en hel del arter vid bergsknallen på Bergåkra (mitt barndomshem), så det var dit jag ämnade gå. Den dominerade arten visade sig vara cypressfläta. Igår lyste den upp tillvaron med sin gröna färg. Den är vanlig i södra Sverige, men inte norrut. I nordliga delarna av landet saknar den också ofta kapslar.  Jag fick intrycket av att bladen på skottens stammar och grenar är tätt sammanflätade. Detta beror på att  bladen oftast är böjda. Bladen är annars äggrunda med en smal spets, kupade, saknar nerv och består av tänder i övre delen.  Cypressfläta är vanligast i lövskog och utseendet på den kan variera en hel del. Veckans fundering: Vet inte varför, men ibland kan jag fastna med att besvara klimatskeptiker på Facebook. Det kan ta en massa tid i anspråk. Men på något sätt tycker jag det är intressant. Fascinerande över att det främst är äldre gubbar. N...
Läs mer

Ängskovall (Melampyrum pratense) vecka 134

Bild
Den trettionde juni var vi tydligen också ute på kammarviken vid havet. Tills den dagen hade jag funderat på vad det är som skiljer ängs- och skogskovall. Därför använde jag mig av boken Nordens flora för att utröna skillnaden. I bild två och videon går det att se att skogskovall har en underläpp som pekar ned, emedan ängskovall har rakt utstående blommor. Ängskovallens blommor är också större och ljusare (vit kronpip). Släktet kovaller tillhör snyltrotsfamiljen. De är halvparasiter som med hjälp av rötterna suger näring från andra växters rötter. Men de tillverkar också sin egen energi i bladens gröna klorofyll, där solens strålar hjälper till så att sockerämnen bildas från koldioxid och vatten i den omgivande luften.  Fröna sprids med med myror som drar nytta av ett näringsrikt bihang på fröet. Symbiosen mellan ängskovall och myror är på så vis mutualistisk där båda drar nytta av varandra.  Veckans fundering: Inom släktet kovaller har jag sett natt- och dag som ser ut att ha...
Läs mer

Svalört (Ficaria verna) vecka 141

Bild
  På långfredagen kom en av mina bästa vänner Hasse på besök i Järna. Vi gick förbi ett biflöde till Moraån. Den kallade vi för ”ån” när jag var liten. Där hämtade jag och mina bröder grodyngel tillsammans med vår far, för att se dem växa till grodor hemmavid. Men vad jag kan minnas, så har jag aldrig sett så många gula blommor där.  Svalört sprider sig framförallt vegetativt med sina rotknölar. Vattendrag som översvämmas gör att arten kan sprida sig till nya områden.  Unga blad har förr använts som sallad. Men först efter kokning och torkning. Rötterna har även använts som nödföda efter att man kokat, torkat och malt dem. Växten innehåller nämligen det svagt giftiga ämnet protoanemoning som betande djur i vår del av världen lärt sig undvika. I USA har däremot inte betande djur lärt sig det. Där är den också invasiv och konkurrerar ut inhemska vårväxter.  Veckans fundering:  Alltså, det otroligt vad mina nära vänner, bröder och mor är viktiga i den otroligt jobb...
Läs mer