Jonas artar sig

  21:a juli stack vi till Stora Amundön för att bada. Ön ligger söder om Göteborg och vi råkade gå den sydliga delen som inte hade badstränder. Men där var det vacker natur och klippor ned mot havet. Vi fann också två maneter och en krabba, något vi inte sett uppe i Umeå. Så detta var ju en ny och häftig upplevelse för barnen.  De två maneterna var öronmanet och går lätt att artbestämma genom de fyra tydligt rosa gonaderna. Det är dessa öronliknande bildningar som arten fått sitt namn av. Gonaderna är manetens könsorgan, men det går inte att se skillnad på hanar och honor.  Kroppen liknar en klocka hos maneter och hos öronmanet är den ofärgad och genomskinlig. På undersidan sitter munnen omgiven av munarmar. På kanten av öronmanetens klocka sitter korta tentakler med nässelceller. Dessa syns inte på bilderna ovan, kanske har de nötts av? Nässelcellerna bedövar små kräftdjur och fiskyngel, som maneten har som föda. Till skillnad från brännmaneterna känns knappt öronmaneten...

  Vi är på bilsemester och stannade upp hos Evelina och Tobias utanför Bankekind. De hade verkligen slagit på stort med ett fint hus. Jag kunde inte låta bli att sikta in några arter på tomten. Jag minns inte vem, men någon såg den här bruna björnspinnaren sitta på altanen. Den hade ihopfällda vingar och då syntes bara de bruna framvingarna med de vita tvärränderna. Men när jag petade lite på den med en pinne avslöjande den bakvingarnas rödorangea färg med de blåglänsande svarta fläckarna. Detta är en varning som säger ”ät inte mig jag är giftig”. Fjärilen innehåller nämligen pyrollizidinalkaloider från de växter som larven ätit av.  Eftersom den är nattaktiv, är det inte ofta man ser den på dagen. Arten tillhör underfamiljen björnspinnare och namnet kommer sig av larvens tätborstiga hår.  Larven är till en början ganska liten och kan synas på dagen flera tillsammans ätande på någon växt. De övervintrar och blir därefter nattaktiv och upp till 6 cm innan förpuppning i Jun...

  När jag klippte gräset kring svarta vinbärsbuskarna i Järna såg jag en stor vårtbitare, nog den största jag sett. Den var 5 - 6 cm och det berodde på att det var en hona med ett långt äggläggningsrör (vilket syns under bakre delarna av vingarna). Att det var en vårtbitare (eller syrsa) och ingen gräshoppa såg jag på de långa och tunna antennerna, gräshoppor har kortare antenner. Ett annat kännetecken är att honorna hos vårtbitare (och hos syrsor) har ett äggläggningsrör, vilket inte gräshoppor har.  Det finns 11 arter vårtbitare i Sverige och grön vårtbitare är den vanligaste. Carl von Linné uppkallade just grön vårtbitares artepitet till viridissima ”den som äter vårtor” , när han på Gotland träffade folk som tog bort vårtor med den. De kan nämligen bitas ganska hårt.  Vårtbitare, gräshoppor och syrsor tillhör insektsordningen hopprätvingar och kännetecknas av de långa bakbenen med de kraftiga låren som de kan hoppa med. Det är hanarna som oftast stridulerar, det vill ...

Gräs är inte det lättaste att artbestämma, men att se att det är ett gräs och inget halvgräs är desto enklare. Gräs har ledknutar (se film) och ihåliga stjälkar. Oftast är blommorna tvåkönade och består av tre ståndare och två fjäderlika märken (en del av pistillen). Varje blomma är också omgiven av en inner- och en ytteragn.  Av gräsen urskiljer sig tåtlar genom småax med två blommor. Jag tycker det ser ut som en blomma, eftersom de sitter så tätt ihop. Kruståtel har dessa blommor nästan i samma höjd och ett längre utstickande borst på vardera ytteragn. Bladen på stjälken är hoprullade och bara 0,2 till 0,6 millimeter breda.  Veckans fundering:  Det ser ut som att kriståtel först låter ståndarna komma ut (bild 2). Sedan öppnar sig blomman och ut växer de fjäderlika märkena (bild 1), samtidigt som ståndarknapparna lossnar (bild 3). Är det så att olika individer blommar på olika tider, så att pollenet från individer som är i den tidiga fasen sprider sig till de som öppnat ...