Jonas artar sig

På väg hem från jobbet igår i det fina sommarvädret, tog jag en avstickare för att finna arter. Hittade bland annat dom här gröna sköldbaggarna (cirka 7mm) på bladen av brudborst (en tistel som inte sticks). Trodde att det var bärfisartade insekter, men täckvingarna är hårda hela vägen vilket är ett kännetecken för skalbaggar. De genomgår liksom alla skalbaggar en fullständig förvandling från ägg till larv för att sedan bli puppa och vuxen.  Arten är en bladbagge som äter främst tistlar.  De innehar bakterier som är specifika för just tistelsköldbagge och som bryter ner pektin i växtmaterialet. Larven kamouflerar sig med ett paket gjord av gammal larvhud och sin egen avföring (frass), som den kan flytta runt över sig.  I USA har det visat sig vara framgångsrikt att använda tistelsköldbagge som biologiskt bekämpningsmedel mot tistlar i odlingar. Men på vissa håll, bland annat i Kanada, har man inte lyckats lika bra på grund av stekel- och flugparasiter som parasiterar på d...

  Igår tog jag jord och förna (vissna löv och gräs) med en handspade under vinbärsbusken, för att kanske se puppor av krusbärsmott. Det jag fann istället var tre typer av skalbaggar, nämligen knäppare, kornlöpare och öronvivel. Jordgubbsöronvivel som också kallas för liten jordgubbsöronvivel, kan äta smultronväxter, rhododendron och en hel del andra växter. Den vitaktiga och krumböjda larven med brun huvudsköld äter rötter. Den fullvuxna äter istället blad och kronblad och efterlämnar stora kugghjulsliknande märken.  Öronvivlar har liksom alla vivlar ett snyte, men som är av det kortare slaget. Namnet kommer sig av att antennerna ligger ann mot en skåra på snytet vilket liknar öron. De kan inte flyga eftersom täckvingarna är sammanvuxna. Men det mest spännande är att vissa arter, däribland jordgubbsöronvivel, har partenogenes. Det vill säga att honor lägger ägg utan befruktning och att larverna och de vuxna individerna har samma genetiska uppsättning som sina respektive mammor...

I lördags såg jag det här plommonträdet börjat slå ut. Vi är i Järna och här har det varit fullt hus med den växande familjen. Men skönt att se naturen som verkligen börjat komma igång och många arter att se.  De gula ståndarknapparna avger gult pollen på pollinerare. Det är inte bara bin, fjärilar och blomflugor som kan pollinera, utan också andra insekter (om än inte så effektiva) så som myror (bild 4). Myrorna måste dock vandra till ett annat plommonträd för lyckad befruktning. Det finns många plommonsorter. Ursprungligen kommer plommon från Kaukasus och är en korsningen mellan körsbärsplommon och slånbär.  Veckans fundering: Undrar vilken sort den här är? Källor: Den virtuella floran. Plommon - Prunus domestica L.   https://web.archive.org/web/20160514052955/http://linnaeus.nrm.se/flora/di/rosa/prunu/prundom.html  (Hämtad 2024-05-13).

  Markskinnbaggar finns det lite här och där nu. De har övervintrat i förnan och jag har vid flera tillfällen den senaste veckorna sett dom komma upp i solgasset. Den här krabaten var till och med uppe på vår altan i lördags. Markskinnbaggar trivs tydligen på torra och solbelysta marker och Rhyparochromus pini gör det oftast nära skog. De är för det mesta fröätare, och liksom alla halvvingar (skinnbaggar, bladlöss, stritar mm.) har de en sugsnabel som de suger upp flytande vätska.  Rhyparochromus pini är lik många andra markskinnbaggar, men mest lik Rhyparochromus vulgaris. Den senare har dock ljusare utseende och två vita triangulära markeringar på ryggplåten (plåten närmast huvudet).  Veckans fundering: Skinnbaggar gör sig av med en mer eller mindre angenäm odör som försvar. Undrar om Rhyparochromus pini avger en kännbar lukt och hur luktar det då ?  Källor: Artfakta. Markskinnbaggar - Rhyparochromidae .  https://artfakta.se/taxa/1007028/information?source=2...

  Nu är väl ändå våren här! Eller? Det finns en del snö kvar, men vårstjärnorna har dykt upp. Såg dom när jag skulle lämna dottern på förskolan i fredags och när jag var en sväng inne i centrala Umeå igår.  Vårstjärna skiljer sig från rysk blåstjärna, genom att den senare har nickande blommor som mer ser ut som klockar. Andra skillnader är att vårstjärna har ihopväxta ståndare med gult pollen och rysk blåstjärna fria ståndare med blått pollen. Vårstjärna liknar också stor vårstjärna, men att den senare har större och blekt violettblå blommor.  Vårtstjärna är en vårlök från bergen i västra Turkiet och blommar där vid snösmältningen. När den vissnar lagrar den energi och näring i löken under jorden över sommaren och vintern och är på så sett en geofyt.  Själva blomman består av kalkblad, det vill säga att kronbladen (de inre och färgade) och foderbladen (vanligtvis de yttre gröna som skyddar blomman i tidigt stadie) är blåfärgade och liknar varandra. Veckans fundering:...

Det är mycket snö kvar i skogen, men inget problem när jag igår morse kunde vandra med lätthet på den frusna snön. Snön gör ju att det är svårt att hitta arter, men på tallarnas trädbaser i den lilla skogen här i Umedalen, såg jag flera arter av bägarlavar.  Puderlav har verkligen puder över hela sig. Det är en nämligen strategi för laven att sprida sig. Egentligen är det små nystan som består av svamphyfer med inneslutna alger. Dessa kallas för soridier och släpps ut från sprickor i svampbarken (soral). Via vind, vatten och små djur, kan så laven sprida sig till andra ställen.  Puderlav kännetecknas också av att kanterna på bägarna växer ut och får på så sätt ett grenigt utseende. Cenoteus betyder ihålig, vilket utmärker laven genom dess ihåliga och spruckna struktur.  Veckans fundering: Undrar varför bägarlavarna bildar en bägare (bägaren dock inte lika tydlig på denna art)? Är det för att samla in regnvatten och därmed få tillgång till näring? Källor: Artfakta. Puderla...

Vid grusplan på Löftets gränd (240412) såg jag en stor ansamling skogsmyror (Formica rufa -gruppen) som arbetade frenetiskt. Förmodligen var stacken förstörd och de försökte laga den. Frågan var vilken art det var och det var inte det lättaste att urskönja. Fick därför med lupp försöka se om det fanns utstående hår på huvudets bakkant och mellankroppens framrygg.  Men det fanns knappt något väl synligt utstående hår (kanske en eller två små på huvudets bakkant) på flera av de större individer som jag undersökte. Så slutsatsen var att det måste vara kal skogsmyra.  Dessa gynnare är bra på att bita med sin käkar, men håller man fast dem mellan fingerspetsarna känns det inte eftersom huden är tillräcklig tjock där. Skogsmyror tillhör bitmyrorna och de har ingen gadd, men en giftblåsa för utsöndring av myrsyra där bak. Genom att fler individer biter och utsöndrar myrsyra kan de tillsammans även skada och döda stora insekter.  I Sverige är det bara 16 av 81 arter som bildar st...