Jonas artar sig

Igår sprang jag till Kullaskogen och stannade upp för att hitta någon svamp. Här var jag mycket förra hösten och hittade flera matsvampar. Men se där! Det första jag hittade var storkremla och som är en matsvamp med mild smak. Svampen gör skäl för sitt namn, då en av fruktkropparna var riktigt stor (vänstra i bild 2).  Kremlor är skivlingar (skivor under hatten) som ofta är färggranna och kan likna flugsvampar. Flugsvampar har dock ring, strumpa och trådigt kött. Kremlor och riskor är spröda. Riskor urskiljer sig genom att ha mjöksaft, vilket kommer fram när man skär på skivorna. Storkremla har först äppelröd färg som sedan övergår till mer till brunröd färg. Den vita foten har inslag av rött (bild 3). Unga fruktkroppar är något skarpare i smak.  Storkremla trivs främst i magra fuktiga barrskogar och bildar mykorhizza med tall och björk. Kullaskogen är ganska torr sandtallskog, men det blöta vädret har nog gynnat framkomsten av dessa fruktkroppar.  Gjorde en stuvning av s...

Denna buske av svarta vinbär producerar mycket bär som jag varje år plockar och lägger på gröten. Jag gillar syrligheten  den ger. Nu får jag väl säga farväl från den och JA Linders väg på Umedalen, det vill säga om vi hittar någon köpare. Imorgon får jag i alla fall tillgång till ett nytt boende på andra sidan Umedalen, den västra sidan. Där bakom västra länken finns fin natur kring fågelsjön Prästsjön.  Svarta vinbärens blad är tre till fem flikiga och är kala på ovansidan. På undersidan finns glandler som avger gula droppar (bild 3) som  luktar vinbär, vilket man kan känna om man gnider. Svarta vinbär tillhör ripssläktet liksom trädgårdsvinbär, skogsvinbär, krusbär och måbär med flera. Ripsar är det enda släktet i familjen ripsväxter i Sverige.  Veckans fundering:  Det var idag på morgonen som jag fotade busken med svarta vinbär. Jag passade då också på att plocka ett blad för att med lupp se om den hade glandler som det stod i boken att den skulle ha, och ja...

 Idag var jag ute en sväng i en tät skogsremsa mellan Tvärån och Västerslätt. Där växte det många hallonbuskar, men det var på ett blad av ett aspskott som jag hittade den här bärfisartade insekten (bild 1). Inte långt därifrån hittade jag en till och den satt på ett hallonblad (bild 2).  Liksom bukprickig björkbärfis som jag beskrev vecka 81, är inte större björkbärfis en bärfis, utan en kölskinnbagge. Det som skiljer bärfisar och  kölskinnbaggar, är att den senare har en köl på undersidan av mellankroppen och att fötterna har två segment istället för tre. Kölen går att se i början av videon på den individ som var på aspbladet. Jag lyckades få den att vända sig så att undersidan blev blottad.  Större björkbärfis är mest lik hagtornsbärfis. Det som skiljer dem åt är att hagtornsbärfisen har tydligare hörn på halssköldens bakkant och att skutellen (triangeln bakom halsskölden) är grön.  Dessa individer måste precis blivit vuxna eftersom det är i augusti som dom b...

I lördags på morgonen innan jobbet var jag bland växtligheten, där jag tidigare i sommar hittade en kamglansknäppare. Nu har det mesta blommat över, men som vanligt vid den här tiden och in i september, lyser renfanan med sina gula knappliknande blomkorgar i kvastliknande knippen.  Som de andra arterna i familjen korgblommiga växter, består varje korg av många små blommor; diskblommor. De är hos renfana tvåkönade med en pistill omgärdade av fem ståndare.  Bladen är parflikiga och sågtandade. Gnuggar man de frigörs en speciell lukt, som skiljer från andra dofter. Renfana växer på steniga havsstränder, men har spridit sig till vägkanter och nära bebyggelse.  När Carl von Linné var i Lappland såg han att nybyggarna torkade renfana för att användas till ångsittbad (balja med varmt vatten som avger ånga) som skulle underlätta barnafödandet. Renfana har också använts mot bland annat inälvsmask, eftersom växten innehåller det svagt giftiga ämnet tujon. Renfana tillsätts även som...

  Igår såg jag en mer avlång blomfluga som sörpla i sig nektar hemmavid. Tänkte då att det var en flyttblomfluga och visst var de det. De kännetecknas av att vara övervägande gula och ha två mer eller mindre tydliga svarta dubbelband på bakkroppen. Annars har de ljust pudrat ansikte och inga sidokantlister på bakkroppen.  Flyttblomflugor flyttar från Central- och Sydeuropa till oss i Juni och Juli. De lägger ägg på främst vass, men även gräs, buskar och träd. När larven kläcks äter den bladlöss och kan förtära uppåt 100 stycken per dag. Den vuxna flugan flyttar sedan tillbaka i Augusti och September. Vid flytt flyger dom ofta i stora svärmar och kan flyga 10 mil på en dag. Massförekomst av flugan kan ske  i södra delarna av landet.  Veckans fundering: Jag tror livet levs som bäst när man jobbar för något och att det är själva processen som är grejen. Att leva i den processen här och nu kan jag tycka är ganska njutbart. Jag har nog också en förkärlek för att det ska v...

I tisdags upptäckte jag en spindel på golvet i huset. Försökte få fatt den, men den hoppade iväg. Hoppade! Jag har aldrig stött på en spindel som kan hoppa? Efter det att jag artbestämt den (med Artsorakel) och läst om den på artfakta, fick jag veta att det var en brokhoppspindel som tillhör den största familjen spindlar i världen: hoppspindlar.  Hoppspindlar har en bra syn och det kan man förstå då det främsta ögonparet är stora och liknar strålkastare (bild 1). Synen är bra för igenkänning av byten och för avståndsbedömning när de hoppar. Hoppar gör spindeln vid jakt på byten och när hanen bakar in det i en parningsdans inför honor. Hanen har en mer kontrastrik teckning för att impa, medan honan ofta är mer diffus. Annars har hoppspindlar en behårad kompakt kropp, fyrkantig framkropp och korta kraftiga ben.  Den jag hittade är en hane, det ser man på palperna som liknar boxningshandskar och den kontrastrika brokiga teckningen. Det är just hanen som är lätt att skilja från de...