Jonas artar sig

Femte juli mötte jag den här fjärilen ute vid kammarviken. Det är en art inom mätarfamiljen, där larven mäter sig fram genom att sträcka fram huvudändan för att sedan dra bakändan fram mot huvudändan. Larven av blåbärslövmätare gillar speciellt att äta växtdelar av blåbär och odon. Odon har jag faktiskt sett på den öppna och fuktiga marken ner mot havet. En område som jag och svärfar röjde i höstas och som jag drömmer om ska bli en fin fuktäng med många arter.  Blåbärslövmätare har bruna prickar och tre till fyra tvärlinjer. Tvärlinjerna kan variera mycket i skarphet och som synes hade denna individ mycket diffusa sådana. Fjärilen går att särskilja från liknande arter genom saknande av diskpunkter (en liten fläck på mitten av vingarna), grå finpudring, spetsigare fram- och bakvingar och mer böjd framkant mot ytterhörnet av framvingen.  Blåbärslövmätare flyger under sommaren, övervintrar som larv och förpuppas i ett tunt spinn på marken.  Veckans fundering: Tänk vad många ...

Hemmavid på gräset kruståtel som jag undersökte den andra juli (se vecka 99), såg jag den här ängsskinnbaggen. Arten verkar inte ha något svenskt namn. Leptopterna ferrugata suger i sig näring från gräsets blad och ax med hjälp av en sugsnabel, vilket den fäller in under kroppen när den inte används (bild 2). Sugsnabeln används annars för intag av föda genom att sticka/skruva in den i växter. Det finns två kanaler i sugsnabeln, en med saliv som sprutas in i växtvävnad och en som suger upp flytande växtnäring.  Liksom bladlöss och bärfisar, tillhör ängsskinnbaggar ordningen halvvingar med ofullständig förvandling; det vill säga att de bildar ägg och larv men ingen puppa. Larven växer sig successivt upp till en vuxen individ genom att ömsa skinn.  Den här individen är en hona eftersom vingarna oftast är små hos det könet; hanar har istället vingar som täcker hela kroppen.  Veckans fundering: Det är först när vi är på väg att förlora något som vi märker hur mycket vi kommer ...

Den trettionde juni var vi tydligen också ute på kammarviken vid havet. Tills den dagen hade jag funderat på vad det är som skiljer ängs- och skogskovall. Därför använde jag mig av boken Nordens flora för att utröna skillnaden. I bild två och videon går det att se att skogskovall har en underläpp som pekar ned, emedan ängskovall har rakt utstående blommor. Ängskovallens blommor är också större och ljusare (vit kronpip). Släktet kovaller tillhör snyltrotsfamiljen. De är halvparasiter som med hjälp av rötterna suger näring från andra växters rötter. Men de tillverkar också sin egen energi i bladens gröna klorofyll, där solens strålar hjälper till så att sockerämnen bildas från koldioxid och vatten i den omgivande luften.  Fröna sprids med med myror som drar nytta av ett näringsrikt bihang på fröet. Symbiosen mellan ängskovall och myror är på så vis mutualistisk där båda drar nytta av varandra.  Veckans fundering: Inom släktet kovaller har jag sett natt- och dag som ser ut att ha...

  Samma dag som jag såg vitkantat sprötfly, gick jag och dottern ner till havet. Längst ut var det stenigt och sandigt; en perfekt miljö för den lilla växten strandkrypa. Skotten är upprätta med köttiga blad och blommor i bladvecken. Det som är speciellt med strandkrypa, är att den saknar kronblad. De rosa bladen är faktiskt foderblad. Vanligtvis är foderblad gröna och omger blomman för skydd i knoppstadiet, för att sedan fungera som stöd vid blomning.  När det gäller det krypande växtsättet så är det själva jordstammen som växer så. Från den växer det utlöpare som får knoppar. Lagom till sommaren har knopparna bildat upprätta skott som går att se i stort sett längs alla Sveriges kuster, däribland kammarviken söder om Umeå.  Det är fjärde arten i lysingsläktet Lysimachia som jag bloggar om. De andra var skogsstjärna, penningblad och praktlysing. 2011 ändrades taxonomin för strandkrypa och flyttades då från släktet strandkrypor Glaux till lysingsläktet Lysimachia , samti...

  Tjugoandra juni förra året var vi på Norra kammarviken vid havet och jag såg en fjäril med tvärband som jag tyckte mig känna igen. Den liknande brunstreckad näbbfly som jag året innan hade sett i en glänta i skogen hemmavid. Men detta var en annan art med tvärlinjer inom familjen näbbflyn och som tillhörde underfamiljen sprötflyn. ”Näbbet” är egentligen två behårade mundelar på var sida om sugsnabeln, där håren är sensoriska och fungerar som smaksinne. Vitkantat sprötfly skiljer sig från liknande arter genom ha mörk pudring, diffusa tvärlinjer och ljus skuggning bakom den yttersta tvärlinjen. På engelska heter underfamiljen sprötflyn ”litter moths” och larven av vitkantat sprötfly äter vissna löv. Fjärilen lever under sommaren, emedan larven gör det resten av året. Förpuppning sker oftast bland löven i marken. Veckans fundering: Alla arter i naturen verkar mest bry sig om att få i sig näring för överlevnad och reproduktion. De bryr sig inte om dig så mycket egentligen. Jag själv ...

Sextonde juni fick vi besök av den här fjärilen som stillsamt vilade på fönsterblecket. Åkerjordfly är lätt att artbestämma med sina mörka tapp- och njurliknande märken (därav det engelska artnamnet heart and dart) på framvingarna och den svarta kragen som framifrån ser ut som en fågelsiluett. Det går att se att detta är en hane eftersom antennerna är svagt kammlika. Denna struktur är typisk för nattfjärilar och som inte går att finna hos dagfjärilar. Med ”kammen” kan hanen känna feromoner från honor på mycket långt håll.  Åkerjordfly flyger kring maj till augusti och larven övervintrar i en konkong som den senare förpuppas i. Larven kan äta blad av många olika växter som den drar ner i jorden för att äta. I jorden äter den också rötter.  Veckans fundering: Det ska gå att locka till sig nattfjärilar, eftersom de har så fantastiskt bra luktsinne med sina antenner. Det vore kul att prova lägga ut, vin eller jästa frukter med socker. Recept finns via länk (se nedan) till Sveriges...