Jonas artar sig

 I lördags gick jag rent sonika ut i den lilla skog vi har här i Umedalen för att kanske upptäcka något nytt. Bland blåbärsris och mossa hittade jag en ganska stor svamp (cirka 12 centimeter hög). Det visade sig vara en god matsvamp som är vanlig i norra Sverige.  Rimskivling kallas även för rynkad tofsskivling och tidigare tillhört släktet fränskivlingar ( Rozites ), men på senare tid förts till spindelskivlingar ( Cortinarius ). Den tydligaste karaktären som särskiljer rimskivling från de andra spindelskivlingarna är den vita ringen runt foten. På mycket unga svampar binder den vita ringen samman fot och hatt.  Rimskivling har annars en vit beläggning på hatten som liknar rimfrost, något som det här exemplaret inte hade. Ett annat kännetecken för svampen och som antyds här, är ett vattrat mönster ovanför den vita ringen. Unga rimskivlingar har en rundad hatt och liknar lite champinjoner. Det är därför de kallas för mormors nattmössa i Finland.  Rimskivling är en mykorrhizasvamp och ä

 Andra augusti efter det att vi kommit hem efter vår resa till södra Sverige, klippte jag gräsmattan. Såg då den här vackra tisteln med sina purpurröda blommor (bild 1) och kände att denna vill jag inte klippa ner. Detta är en krustistel som hör till släktet piggtistlar och utmärker sig genom att ha vingade stjälkar (bild 2).  Piggtistlar är tvååriga (bienner). Första året bildar de en bladrosett och lagrar näring i en pålrot. Dessa näringsreserver använder sig sedan tisteln påföljande år för att bilda stjälkar och blommor.  Näringsreserverna har visst i dags dato gjort att tisteln har ännu fler blommor (bild 3). Dessutom bjuder krustistlar på rikligt med nektar, bland annat till gagn för jordhumlan i samma bild. Men själva växten är också till nytta för många andra arter, bland annat fjärilslarver som gillar att smaska utav den. Den vackra tistelfjärilen är en sådan art.  Veckans fundering: Den här individen måste ha bildat en bladrosett och undsluppit gräsklipparen förra året. Jag gi

  Hos min mor fanns det massor av kungsmynta (vars blad kan torkas och användas som krydda och kallas då oregano). Blommorna är väldigt populära hos bin och fjärilar, vilket resulterat i att jag i Järna sett många arter. Men tjugofemte juli så kom det en fjäril jag aldrig sett tidigare.  Det var inte så konstigt för kartfjäril fanns inte i Stockholmstrakterna för några år sedan och finns inte i Norrland där jag bor, men däremot börjat dyka upp vid gränsen till Finland i Norrbotten. Faktum är att arten inte observerats innan 1982 i Sverige. Tydligen har den gynnats av att brännässla som ökat på grund av kvävenedfall. Brännässla gillas nämligen inte bara av nässilfjärilslarver, utan också av en hel del andra arter, så som larver av kartfjäril.  En förunderlig egenskap hos kartfjäril, är att den finns i två former. Det är färgerna på vingarnas ovansida som skiljer sig markant åt. Första generationen under maj och juni är brun- eller rödgul med svarta fläckar och kallas för levana ( Arasch

”Oj vad många platta hundkex det finns i södra Sverige, speciellt vid järnvägen i Linköping”, tänkte jag under vår bilsemester 2021. Kom då fram till att det var vildmorot Daucus carota ssp.  carota , alltså den ursprungliga varianten till den orangea moroten  Daucus carota ssp. sativus som vi konsumerar.  I år när vi var på bilsemester drog jag och barna upp några rötter, varefter jag sköljde och provade äta dom. Vi märkte då att dom hade en stark doft av morot, däremot var de riktigt sega och gick inte att äta.  Det slog mig nu i efterhand att dessa rötter var inne på sitt andra år eftersom morot är en tvåårig växt. Det första året bildas bara en bladrosett och inga blommor. Roten är då inte lika hård och seg, men tydligen inte heller lika ätbar som den vi odlar.  Så den orangea moroten är större, lättare att äta och har mer karoten än den vilda varianten. Den utvecklades i Nederländerna under 1600- till 1700-talet. Men hade då redan funnits i Europa i flera tusen år och var mörklil