Jonas artar sig

  På långfredagen kom en av mina bästa vänner Hasse på besök i Järna. Vi gick förbi ett biflöde till Moraån. Den kallade vi för ”ån” när jag var liten. Där hämtade jag och mina bröder grodyngel tillsammans med vår far, för att se dem växa till grodor hemmavid. Men vad jag kan minnas, så har jag aldrig sett så många gula blommor där.  Svalört sprider sig framförallt vegetativt med sina rotknölar. Vattendrag som översvämmas gör att arten kan sprida sig till nya områden.  Unga blad har förr använts som sallad. Men först efter kokning och torkning. Rötterna har även använts som nödföda efter att man kokat, torkat och malt dem. Växten innehåller nämligen det svagt giftiga ämnet protoanemoning som betande djur i vår del av världen lärt sig undvika. I USA har däremot inte betande djur lärt sig det. Där är den också invasiv och konkurrerar ut inhemska vårväxter.  Veckans fundering:  Alltså, det otroligt vad mina nära vänner, bröder och mor är viktiga i den otroligt jobb...

Förra veckan under påsken bakom boden i Järna hittade jag den här liljeväxten. Vårlök är mycket vanlig, men en växt jag inte lagt märke till. Kanske för att den inte finns i norra delarna av landet (utom kusten till Ångermanland).  Vårlök är en geofyt där näring och vatten lagras i löken över vintern, vilket gör att en blomstjälk snabbt kan växa upp till våren innan konkurrens av annan växtlighet.  Fröna (som kommer senare) har ett fettrikt bihang, vilket lockar myror och gör så att de sprids. Växten förökar sig också vegetativt då smålökar växer ut från den primära löken.  Själva löken har använts som nödmat. Den går att koka, torka, blötlägga och göra mjöl av. Enligt giftinformationscentralen är det ofarligt att förtära en mindre mängd.  Veckans fundering: Läser en intressant bok om människans historia: Sapiens. Kapitalismen är ju otrolig drivande för utveckling. Mycket av den teknik och kunskap vi har nu hade inte varit möjlig utan den. Vi kan utvinna mer energi, ...

Igår tidigt på morgonen sprang jag 18 km och då bland annat genom Bölesholmarna. Där fanns det en del fåglar, både i lövskogen och i vattnet. Det som pockade på min uppmärksamhet mest, var en grupp magnefika sångsvanar. Dessa, löpningen och morgonljuset gjorde min dag.  Sångsvan är Finlands nationalfågel!  Sångsvan särskiljer sig från knölsvan genom avsaknaden av knöl och att den har gul näbb med svart ytterdel. Mindre sångsvan har svartare näbb (inte lika lång gul kil). Vingslagen hos sångsvan är nästan ljudlös och de ger ifrån sig upprepande trumpetande ljud.. Från att varit kring 20 par i början av 1900-talet, har de nu blivit flera tusen par. De häckar framförallt i norra delarna av landet och övervintrar i södra Sverige, Danmark och Nordsjön.  Många sångsvanar som flyttar ses bland annat rasta i Umedeltat och dessa vid Bölesholmarna har kanske varit där.  Veckans fundering:  Jag kanske blev lite ivrig, när jag ville fota dem. Jag gick ut från skogen och ut ...

Den trettioförsta augusti såg jag igen en kärrblomfluga hemmavid. Men denna var en annan art vid namn tajgakärrblomfluga. Den är främst observerad i Västerbotten och Ångermanland, men har också setts i södra delarna av landet, troligtvis gynnad av den miljö som skapats efter skogsbränder.  Det som skiljer taigakärrblomfluga från mörk kärrblomfluga (förra veckans art), är de svarta framfötterna och ett tvärband av svart behåring på ryggsköldens bakre del (bild 1).  Blomflugor är annars väldigt lika bin, humlor, getingar och andra steklar, både i färgteckning och beteende. Denna likhet är ett försvar, eftersom den som vill äta blomflugorna tror att de sticks, bits eller är giftiga. Denna strategi kallas för mimikry.  En skillnad mellan flugor och steklar, är att flugor har ett vingpar och steklar två. Blomflugor i sin tur skiljer sig bland annat från andra flugor genom en falsk vingribba (bild 2), som i själva verket är en förtjockning i membranet. Veckans fundering: Nu sit...

Den sextonde augusti blommade indiankrassen hemma på vår bakgård. Det var ena sonen som innan sommarlovet tagit hem växten från skolan. Det var alltså den som en förbiflygande blomfluga såg och inte kunde låta bli att utnyttja.  Mörk kärrblomfluga är lätt att artbestämma i fält. Främst på grund av de gulgrå puderstrimmorna på ryggskölden, de gula parfläckarna på bakkroppen, svart ansiktsstrimma, gulbruna framfötter och att den inre tredjedelen av de bakre skenbenen är gula.  Larven av mörk kärrblomfluga är inte riktigt undersökt. Men kallas för råttsvanslarv och förmodligen lever den av förruttnat material i diverse vattensammlingar. Den långa ”svansen” är egentligen ett andningsrör som den för upp till vattenytan för intag av syre. Veckans fundering: Jag fastnade för vad egentligen den här individen åt för något. Tänkte först utan att reflektera, att det var nektar. Men arterna inom krassesläktet har sitt nektarium i en lång pip, en så kallad nektarsporre. Den är nog svår för...

Femte juli mötte jag den här fjärilen ute vid kammarviken. Det är en art inom mätarfamiljen, där larven mäter sig fram genom att sträcka fram huvudändan för att sedan dra bakändan fram mot huvudändan. Larven av blåbärslövmätare gillar speciellt att äta växtdelar av blåbär och odon. Odon har jag faktiskt sett på den öppna och fuktiga marken ner mot havet. En område som jag och svärfar röjde i höstas och som jag drömmer om ska bli en fin fuktäng med många arter.  Blåbärslövmätare har bruna prickar och tre till fyra tvärlinjer. Tvärlinjerna kan variera mycket i skarphet och som synes hade denna individ mycket diffusa sådana. Fjärilen går att särskilja från liknande arter genom saknande av diskpunkter (en liten fläck på mitten av vingarna), grå finpudring, spetsigare fram- och bakvingar och mer böjd framkant mot ytterhörnet av framvingen.  Blåbärslövmätare flyger under sommaren, övervintrar som larv och förpuppas i ett tunt spinn på marken.  Veckans fundering: Tänk vad många ...

Hemmavid på gräset kruståtel som jag undersökte den andra juli (se vecka 99), såg jag den här ängsskinnbaggen. Arten verkar inte ha något svenskt namn. Leptopterna ferrugata suger i sig näring från gräsets blad och ax med hjälp av en sugsnabel, vilket den fäller in under kroppen när den inte används (bild 2). Sugsnabeln används annars för intag av föda genom att sticka/skruva in den i växter. Det finns två kanaler i sugsnabeln, en med saliv som sprutas in i växtvävnad och en som suger upp flytande växtnäring.  Liksom bladlöss och bärfisar, tillhör ängsskinnbaggar ordningen halvvingar med ofullständig förvandling; det vill säga att de bildar ägg och larv men ingen puppa. Larven växer sig successivt upp till en vuxen individ genom att ömsa skinn.  Den här individen är en hona eftersom vingarna oftast är små hos det könet; hanar har istället vingar som täcker hela kroppen.  Veckans fundering: Det är först när vi är på väg att förlora något som vi märker hur mycket vi kommer ...