Jonas artar sig

  Jag blev så glad när två av barnen följde med mig till Umedalens lilla skog. Det var inte länge, men de var helt med när vi kollade på olika svampar, mossa och lavar. Äldsta sonen hade till och med lärt sig i skolan om islandslav, men också hur kvast- och husmossa ser ut! Han berättade att vi kanske inte skulle funnits om vi inte ätit islandslav under nödår.   Islandslav är en av de vanligaste busklavarna som växer på marken och växer företrädelsevis på tallhedar och hällmark. Den är en viktig föda för renar och den bästa matlaven för människor. Den innehåller den stärkelseliknande ämnet lichenin och Westring i början av 1800-talet tyckte den skulle användas istället för det omtalade barkbrödet. Men den innehåller lavsyror som är bittra och kan irritera magtarmkanalen. För att få bort dessa ska man blötlägga, koka och torka ut laven. Ännu bättre är att använda lut eller aska som är basisk och därför kan neutralisera syrorna.  Laven har också använts som medicin mot blan...

  Igår morse strax efter solen gått upp, stack jag iväg i den 0-gradiga och friska morgonluften. Inga människor syntes till och jag styrde min kos ut över och förbi järnvägen till den otroligt talliga Kullaskogen. Bena var pigga och villiga att löpa grusväg, stig och djupa sandiga hästspår. Det är inte dumt att leva! Stannade så till vid några rödbruna stensoppar, som jag gjort så många gånger tidigare, för att återigen upptäcka att dom var fullt med larvgångar och därigenom inte något att ta hem. Besviken över det fortsatte jag mot den fina naturen vid Kullaån. Men på stigen dit såg så plötsligt dom här häftiga svamparna med mörkbruna hattfjäll. Det var bara att ta upp artbestämningsappen i mobilen och svampboken från ryggsäcken för att ringa in arten.  Vilken lyckoträff, motaggsvamp som den heter, var inte bara ätlig utan också rödlistad som nära hotad. Den lever i symbios (mykorrhiza) med tall, främst äldre tall. Motaggsvamp är ändå rätt vanlig men minskar för att den missg...

  Förrförra söndagen 8:e september var jag ute till stugan vid havet. Där röjde jag sly ner mot havet. En dröm jag har är att den här platsen ska omvandlas till en våtäng med många arter! Nu finns det mest vide, pors, tall, ljung och gråal, men också tranbär och blåbär. Orkidén fläcknycklar fanns här för två år sedan, så det finns potential!  I en liten glänta mellan buskarna fanns dom här vackert violetta blommorna. Det var åkermynta som med sina utlöpare till dess rotstock brett ut sig.  Myntor är  kransblommiga växter. Just åkermynta har blommorna som en krans vid bladvecken, och skiljer sig från vattenmynta som har dessa samlade på toppen av stjälken. Arten trivs i fuktig miljö som här vid Kammarviken.  Bladen används till att göra olja, men också som krydda i maten. Åkermynta är dock inte lika stark i smaken som de odlade myntorna. Det kände jag när jag smakade av några blad. Myntor innehåller alkoholen mentol som är bakterie- och svampdödande.  Veckan...

Jag fortsätter mitt kunskapsbildande bland skivlingar och soppar. Igår var jag sugen på någon sopp på tallheden i kullaskogen. Jag tänkte det skulle sitta fint att plocka några Karl Johan, sandsopp eller tallsopp. Men jag hamnade bland björkar vid en grusig traktorväg.  Här fann jag den tegelfärgade tegelsoppen som specifikt har björk som samarbetspartner. Den första tycker jag var riktigt stor (bild 1). Tegelsoppen har svarta hårtofsar på foten och blir mörk efter en stund när man skär i svampköttet.  Soppar har ett rörlager under hatten (bild 2). Det är därifrån sporerna släpps. Eftersom svampar ska tas om hand på en gång, tog jag bort vissa delar från tegelsopparna. Bland annat tog jag bort rörlagret eftersom jag såg larvgångar där. Sedan kokade jag av ordentligt och stekte dem.  Tjuvkikade på inlägg om tegelsopp i facebookgruppen vilken svamp , och tydligen råder det delade meningar om den som en god svamp. Jag och Suss tyckte nog inte den var i nivå med pepparriska....

I helgen kombinerade jag mina två stora intressen: konditionsidrott och arter. Nu är jag i en volymökande fas i löpningen och har därför inga ambitioner för tider prestationer. Så tidigt under lördag- och söndagsmorgonen innan de andra i familjen hade vaknat sprang jag till Kullaskogen som ligger några kilometer bort från Umedalen.  Det är en tallhedskog med sandig mark och passar många svampar vars mycel bildar mykorrhiza med tall, däribland pepparriska. Pepparriska kan också leva i symbios med gran och björk, och är en av de vanligaste skivlingarna. Skivlingar har skivor under hatten, varifrån sporer släpps.  Ett kännetecken för riskor är att dom har en saft som blir synlig om man skär i fruktkroppen, speciellt på skivorna. Pepparriskans saft är vit (bild 2), emedan till exempel blodriskans är röd.  När man smakar på pepparriska är smaken först mild varefter den får en skarp smak. Det är därför vissa inte anser den vara en matsvamp, medan man i Finland och Östeuropa anv...

 I lördags gick jag rent sonika ut i den lilla skog vi har här i Umedalen för att kanske upptäcka något nytt. Bland blåbärsris och mossa hittade jag en ganska stor svamp (cirka 12 centimeter hög). Det visade sig vara en god matsvamp som är vanlig i norra Sverige.  Rimskivling kallas även för rynkad tofsskivling och tidigare tillhört släktet fränskivlingar ( Rozites ), men på senare tid förts till spindelskivlingar ( Cortinarius ). Den tydligaste karaktären som särskiljer rimskivling från de andra spindelskivlingarna är den vita ringen runt foten. På mycket unga svampar binder den vita ringen samman fot och hatt.  Rimskivling har annars en vit beläggning på hatten som liknar rimfrost, något som det här exemplaret inte hade. Ett annat kännetecken för svampen och som antyds här, är ett vattrat mönster ovanför den vita ringen. Unga rimskivlingar har en rundad hatt och liknar lite champinjoner. Det är därför de kallas för mormors nattmössa i Finland.  Rimskivling är en my...

 Andra augusti efter det att vi kommit hem efter vår resa till södra Sverige, klippte jag gräsmattan. Såg då den här vackra tisteln med sina purpurröda blommor (bild 1) och kände att denna vill jag inte klippa ner. Detta är en krustistel som hör till släktet piggtistlar och utmärker sig genom att ha vingade stjälkar (bild 2).  Piggtistlar är tvååriga (bienner). Första året bildar de en bladrosett och lagrar näring i en pålrot. Dessa näringsreserver använder sig sedan tisteln påföljande år för att bilda stjälkar och blommor.  Näringsreserverna har visst i dags dato gjort att tisteln har ännu fler blommor (bild 3). Dessutom bjuder krustistlar på rikligt med nektar, bland annat till gagn för jordhumlan i samma bild. Men själva växten är också till nytta för många andra arter, bland annat fjärilslarver som gillar att smaska utav den. Den vackra tistelfjärilen är en sådan art.  Veckans fundering: Den här individen måste ha bildat en bladrosett och undsluppit gräsklipparen...